Redan före jag hade fyllt 19 år så hade jag fått ansvar för ”personal”. Det började med klasskompisar från dataingenjörslinjen i Karlstad som på eftermiddagar och kvällar kom till källarlokalerna där jag bodde. Det var min bostadsrättsförening Vävaren som var väldigt snälla mot mig och lät mig annektera mycket stor del av källaren i den stora fastigheten längs Rudsvägen 16-18 på Norrstrand i Karlstad. Ett tidigare så kallat hobbyrum fick jag ta över och inredde som monteringsrum och i oanvända källarförråd hade jag lager med datorchassin, moderkort, processorer, minnen, hårddiskar, diskettstationer och grafikkort. I andra änden av källaren fanns monitorer, tangentbord, möss och högtalare. Jag lejde klasskamraterna till att skruva ihop datorer som jag hade sålt och här spenderade vi mycket tid.
När en dator var monterad och testad installerade vi Windows och ofta Officepaketet från disketter. Windows var på 11 disketter och Officepaketet på ett 40-tal. Det tog enorm tid men vi hade roligt under tiden och gillade ju verkligen vad vi höll på med. Betalningen till kompisarna var i datorkomponenter och det var inte tanke på något OB-tillägg trots sena kvällar. Moms betalade jag in, men skatt på personalens ersättningar var det lite sämre med. Preskriberat nu.
Som sagt tyckte vi alla det var kul och vi lärde oss hela tiden, särskilt när något krånglade och en dator efter montering inte startade. Det här var 1994 och tiden då persondatorer började ta sig in i hemmen. Tiden med Commodore Amiga, Atari och andra var lite på väg ut och Aftonbladets första internetsite började ta form. Kunderna var mest förutseende föräldrar som köpte datorer till familjen ”så barnen får lära sig” men även vissa företag började handla av mig. Modem köptes för att kunna ta sig ut på internet och i allt fler datorer monterade vid CD-ROM-enheter och man kunde köpa encyklopedier på CD-ROM-skivor.
Det gick snabbt mot en ökad personalstyrka
Jag skaffade snart egna riktiga lokaler på Kasernhöjden i Karlstad. Dels behövde jag plats, dels ville jag få en riktig butik och ett kontor. Det behövdes också anställd personal nu så jag inledde med gamla kompisar från Gunnarskog och sen fler personer som jag blev rekommenderad. Det var folk från främst Arvika och Karlstad som började jobba på Hög-Data i Karlstad AB.
Min kunskap om personalhantering, löner, semesterrättigheter och annat var obefintlig så det var mycket trial-and-error i början. Jag kommer ihåg jag skrev lönespecifikationer för hand på blanketter i ett block med karbonpapper. Skatt, arbetsgivaravgifter och semesterersättningar räknade jag ut manuellt efter att ha köpt en papperskurs som hette ”Driva aktiebolag” som satt i en stor grön pärm.
Arbetstider var jobbigt för mig, jag saknade ju helt känsla och erfarenhet för detta egentligen. Om tåget från Arvika var fem minuter för senat, så var min syn då att man skulle ha 5 minuter mindre lön. Jag var rätt osmidig och införde en stämpelklocka för alla. När det var dags för löning så satt jag och räknade ihop frånvarade minuter och eventuell övertid. Tog en ofantlig tid och jag framstod nog som allt för petig. Rättvis men dryg. Gissningsvis ingick nog snål också i en beskrivning av mig. Sant var att jag egentligen behövde varenda korvöre för att kunna köpa in alla komponenter vi behövde till försålda datorer.
Det gick fort fram till 10-talet anställda och sen ännu fortare upp till 25. Mer om den här resan i kommande bloggposter.
Resor blev motiverande
Hög-Data blev känt hos de leverantörer jag använde och jag tror det var 1998 som jag vann min första säljtävling. Jag fick åka med vår huvudleverantör Santech Micro Group till Nice. IBM var huvudsponsor och deras Sverigechef var en tydlig ledare på resan. Det här var min första ”bjudkonferens” och jag hade inte varit på något liknande tidigare. Jag arbetade orimligt hårt vid den här tiden, började klockan 04 och åkte hem klockan 21, så jag kommer ihåg att jag var så nöjd och sa till mig själv att det här var något jag verkligen var värd.
Hôtel de Paris, Monte-Carlo, Monaco
En kväll skulle vi till restaurangen Le Grille på Hôtel de Paris i Monte-Carlo. För min del innebar det stor oro eftersom jag hade glömt att ta med ett skärp till finbyxorna. Jag smet ut från hotellet och lyckades hitta någon form av butik där en ny livrem inhandlades. Slips hade jag inte ens tänkt på att ta med så för oss, som saknade denna eller tillräckligt fina skor eller kavaj eller något annat som klädkoden på Hôtel de Paris krävde, fick helt enkelt låna det i restaurangens stora garderob. Det var en brokig klädstil med turkosa kavajer, för stora myggjagare och fula slipsar som satte sig till bords.
Genom åren blev det sen oerhört många sådana resor i mina olika företags namn. Det var alltid väldigt kul, skapade många vänner och affärsrelationer, gjorde mig mer världsvan och så vidare.
Jag ville gärna ge min personal lite av de här upplevelserna så jag började planera för ”firmaresor”. Kicken var att leverera budskapet till alla och tala om vart vi skulle, det gillade jag allra mest. Vi tjänade bra med pengar så det var inga problem att ha råd. Själv tog jag en rätt liten lön, men jag är stolt över att jag hela tiden faktiskt försökte satsa allt jag kunde på min personal.
Det började enkelt med lokala grejer. Till exempel gick vi alltid ut och åt hela firman om vi fått en större affär. Sen blev det bowlingkvällar där Hög-Data stod för allt. Lite längre resor kom därefter, bland annat för leverantörsbesök i Stockholm och Norge.
Mer rejält blev det när jag tog julborden till en ny nivå. Två höjdpunkter som finns gott bevarade i minnet var tre dagars julbord på Selma Spa i Sunne, där jag lyckades få hela gänget att följa med på Yoga en mycket tidig morgon. Samt fyra dagars julbord med skidåkning i Trysil. Jag själv ville ut på de här resorna men ärligt talat hade jag inte så många vänner att ta med på sådant, så jag tyckte helt enkelt det var väldigt kul att åka med hela företaget och roligt hade vi verkligen.
Där i Trysil blev vår vistelse i bastun lite väl lång så vi blev försenade till julbordssittningen. I panik så spände vi handdukarna runt midjan och rusade upp för trapporna för att kunna byta om på rummet. Alla var vi lite lätt rosaskimrande av bastuhettans långa inverkan. Ungefär mitt i trappen stod en kö av norrmän som väntade på att bli insläppta till restaurangen. En gladlynt gubbe såg mig komma, spände ögonen i mig och sa ”Åh ja, er det ikke selve julegrisen som kommer!”.
Jag uppade ständigt gamet
Resorna blev lite av prestige för mig. Några exempel på vad jag arrangerade för personalen:
- Gotland – kickoff i fyra dagar
- Estland – kickoff i fem dagar
- Sälen – kickoff i tre dagar
- Trysil – kickoff i fyra dagar
- London – kickoff i fyra dagar
- Paris – kickoff i fem dagar
- Nice – kickoff i fyra dagar
- New York – kickoff i en vecka
Senare såg jag även till att ordna aktiviteter där vi bjöd med våra kunder. Svenska Rallyt, som vi sponsrade samt var en stor leverantör till, var en riktig höjdpunkt. Vi hyrde bussar och tog med hela personalen samt en massa kunder ut i skogen. Där hade vi aktiviteter, käkade mat samt såg på rallyt. Heldagar som de här kunderna uppskattade, vi som fick prata med våra kunder och jag tror garanterat några handlade mer av oss bara för att vi behandlade kunderna så väl.
Min marknadschef Micke Palm och jag fick för oss vi skulle arrangera en egen IT-mässa i Karlstad. Vi gjorde det två år i rad där vi hyrde hela Carlstad Conference Center och där avslutningen var en stor fest med hela IT-Sverige samt förstås all vår personal och så många av våra kunder vi bara kunde få dit. Det fanns inga stora varumärken som Micke inte lyckades få att komma till Karlstad och köpa en mässplats av oss.
På personalresorna toppade vi med nära 50 personer som följde med och på kundaktiviteterna var vi flera hundra.
Ansvaret blev stort
Eftersom jag ständigt stegrade vad vi tog oss för så steg förstås också mitt eget ansvar. Jag var ju både upphovsman, finansiär och reseledare. Dessutom ville alla prata med mig hela tiden då jag konstant var den naturliga mittpunkten. På resorna var jag så gott som alltid uppe först och la mig sist. All-in var verkligen ingen överdrift.
Till saken hör ju att jag var rätt ung och oerfaren. Reseriet började jag nog med vid 23-års åldern.
Först tänkte jag inte på det, men det sjönk in efter hand, det här att hela ansvaret ju faktiskt låg på mig. Att alla följde med, alla kom hem och att alla hade trevligt. Kanske hade jag tur med allt praktiskt, för det blev aldrig några direkta missöden. Eller det var nog så, att jag faktiskt hade ett så bra gäng i min personal där alla tog ansvar och hjälptes åt
Ansvaret blev stort men jag hade god hjälp av min egna anställda. Generellt har man ju ett stort ansvar som företagare.
Känslan över att inte ha ansvaret var enorm
Resor blev även en stor del av mitt privatliv så snart jag fick råd till det. Det blev (och blir) turer till många delar av världen.
Det var vid en ganska oansenlig resa till Kanarieöarna som jag fick en riktigt häftig upplevelse. Det var jag och min blivande fru som var där. Själv var jag rätt så utschasad på grund av mycket jobb på hemmaplan. Även på resa krävdes det ofta att jag var standby och så gott som alltid behövde jag lägga någon timme per dag med datorn. Mobilen och ofta någon annan digital enhet fanns alltid med i en väska eller vid poolen. Jag var total expert på distansarbete och fjärrstyrning redan före det ens fanns webbkameror.
En dag med lite sämre väder hade vi bokat en utflykt. Jag hade ingen referensram kring hur det skulle bli utan visste bara att på ett klockslag skulle vi mötas utanför hotellet.
Vi stod där vid hotellets parkering och en stor buss körde upp. En reseledare hälsade oss välkomna, vi fick en flaska vatten och tog plats. Bussen åkte i väg och i högtalarna förklarades utflyktens upplägg. Vi åkte upp på ett berg och skulle få se en för tillfället sovande vulkan. Vulkanbesöket var intressant och sen väntade lunch.
Än idag kan jag tänka tillbaka på den här känslan över att någon annan än mig hade ansvaret. Jag var verkligen bara en person som kunde kliva på bussen och åka med, allt var serverat. Ska jag vara ärlig var vulkanen rätt trist men jag trivdes så gott i känslan över att jag själv inte hade det yttersta ansvaret. Jag gled med, de sa till mig när jag skulle gå av och när jag skulle gå på bussen, de gav mig mat och när väl allt var klart körde de mig tillbaka till samma hotell som där jag gick på.
Nyckelharpslektion också utan ansvar
Detta ligger mycket närmare i tid och är inte mer än några månader sen. I en grannby till där vi bor i Frankrike skulle en festival med skandinaviskt tema arrangeras. Det var med stor förvåning jag såg att det skulle vara inte bara en utan två olika nyckelharpskurser. Jag är ju själv riksspelman på detta instrument och har deltagit i oändligt många kurser, tagit lektioner av nestorer och själv varit lärare på så väl kommunala musikskolan som Ingesunds musikhögskola, lett mängder av studiecirklar och haft privatelever.
Bild från nyckelharskursen Knavertorka som arrangeras vid Eric Sahlströms Institutet i Tobo
Eftersom nyckelharpa inte är så vanligt (men växande) här i Frankrike så var detta med nyckelharpskurser i grannbyn lite exotiskt. Jag anmälde mig till det som motsvarande en fortsättningskurs och när dagen var inne åkte jag dit.
Lärarinnan var duktig och det blev en trevlig kurs. Nivån var förstås lite enkel för mig, men samma känsla som vid vulkantrippen infann sig. Jag fick vara här, spela och njuta och jag slapp att vara ansvarig för någonting.
En annan person hade förberett kursen, tagit ut låtar vi skulle lära oss och planerat med raster, fika med mera. Det var en riktig befrielse att bara få vara med och delta utan några som helst krav. Ja la mycket tid där på min stol, att studera mimik och teknik hos de andra kursdeltagarna, och jag njöt för fullt! Återigen kunde jag bara glida med samtidigt som jag spelade på mitt favoritinstrument. En äkta lyx.
De flesta är snälla
Åter till bostadsrättsföreningen där på Rudsvägen 16 på Norrstrand i Karlstad. Jag tror det blev totalt tre år för mig där i två olika lägenheter.
Jag övade mycket på nyckelharpa då och eftersom jag jobbade så mycket blev övningarna ofta sent på kvällen. Trots att det måste vara så sanslöst många timmar av nyckelharpa så var det en enda gång som en granne knackade i väggen. Jag utgick för att det var för att de inte kunde sova när jag spelade, så då slutade jag för den dagen.
En historia finns om en musiker som blev grinig på att hans grannar knackade så mycket i elementrören i hyreshuset en natt. Han sa att det var tur att han ändå var uppe och övade på säckpipan, för annars hade han blivit irriterad på riktigt!
Daniel Höglund Werngren, 2024-10-24