Man kan undra om föräldrar ska pusha på sina barn att göra grejer så föräldrarna senare kan bli stolta över vad de klarar av.
Ibland drömmer man sådant som redan hänt. Händelsen kan vara den samma men i drömmen ske i nutid eller i en annan kontext. I natt var det jag och farsan som var ute och lunchade. Min pappa gick bort 2019 så den verkliga händelsen är det några år sen den inträffade, men minnen finns kvar och vissa tycker jag blir tydligare och tydligare.
Den riktiga händelsen skulle jag kunna tänka mig var runt 2014 och pappa och jag skulle handla lunch i Karlstad. Det var en av pappas bekanta som gjort lite jobb i våra lokaler i Karlstad och pappa var med och hjälpte till att köra material och annat. Vi gick till en restaurang som också var min kund, de hade nämligen vårt kassasystem.
Väl på plats så envisades farsan med att han skulle betala för oss alla tre och tog fram sitt blåa kort från Nordea. Han var alltid väldigt generös, så även om han var den som jobbade gratis för dagen och dessutom tagit sin bil med släp, så skulle han ändå betala tre luncher. Det gav sig inte bättre än att kortet krånglade och den vanliga avtorkningen av kortets chip genomfördes men ändå ville inte kortterminalen ta kortet. Jag såg över axeln att felmeddelandet i kortterminalen inte berodde på något fel med kortet utan att kortterminalen saknade uppkoppling och terminalen därför bara nekade allting. Kö byggdes upp bakom med andra hantverkargubbar som nog sett fram emot lunchen sen den tidiga frukosten.
Vid den här tiden så är det mitt företag MoreFlo som tar upp min mesta tid. På MoreFlo utvecklade vi just betal- och kassasystem, så det här med kortterminaler var och är något jag verkligen kan. Jag har utvecklat terminaler själv, tagit fram programvaror för dem, kopplat ihop dem med kassasystem och jag har rest världen runt till olika tillverkare. Utöver det så har jag hjälpt tusentals kunder att skaffa terminaler och att lösa problem som uppstår med dem.
Nu står jag på det lokala lunchhaket närmast vårt kontor, där restaurangen dessutom är vår egen kund. Det var omöjligt att inte direkt kliva fram och erbjuda sig att hjälpa till. Jag tror pappa aldrig riktigt hängde med på vad vi gjorde på MoreFlo eller hur stora vi faktiskt var inom vårt område. Han undrade nog därför lite när jag sa att jag kunde se om jag kunde lösa problemet och dök in bakom kassadisken. Ett råttbo utan like fanns där under med kablar till olika grejer. Nätverkskablar gick vidare till en annan skrubb där lite utrustning för internet fanns. Jag sa att vi testar bara att se om en omstart av routern för nätet hjälper, annars kan jag ringa hit någon som kanske kan byta terminalen.
En lunchrestaurang vid 12-tiden som inte kan sälja mat är lika med katastrof. Det är ägarens fru som står och tar betalt medan ägaren själv lagar och skyfflar ut mat. Varje dag servereras flera hundra luncher. I kön är stämningen inte bra, det är många som är stammisar och som satt in pengar på ett förbetalt lunchkort (satte man in 800 kr fick man mat för 880 kr – ungefär som betala för 10 men få 11 luncher).
En sån här skylt vill man verkligen inte behöva sätta upp som restaurangägare
Routern tar en evighet på sig att starta om, nästan två minuter, och när den väl är omstartad behöver terminalen och kassan också startas om. Tiden går olidligt sakta och blodsockersänkta personer i kö börjar se molokna ut. Terminalen och kassan vaknar till samtidigt som det liksom dallrar i luften av hungerångest och inkomsbortfall om det nu ska fungera igen. Ägaren, ett par kockar, diskarna och servitörer står och tittar desperat in över kassadisken. Frun i huset slår in vårt köp med 3×80 kr igen, beloppet dyker upp i terminalen, jag sätter in mitt eget kort för att kunna testa. När jag ser att terminalen beter sig som den ska efter pinkodsinmatning, så förstår jag att detta kommer att gå bra. Lättnaden hos de restauranganställda är stor och i kön ändras inställningen från total gråskala till gladaste färg-TV. Ingen kommer att få svälta idag heller.
Farsan har inte riktigt orkat hänga med i spänningen utan han har börjat kolla på hur man skulle kunna förbättra dörren som gnisslade när vi gick in samt sett att han känner flera i kön och hälsar på dessa. När jag säger ”Nu funkar det, så nu får vi äta!” så börjar han dra fram sitt nordeakort igen. Jag säger att jag behövde testa och se så det funkade så jag tog mitt kort. Jaha, säger han. Var det du som löste så det gick å ta betalt igen? Ja, sa jag, detta är sånt jag gör varje dag det. I kön är det flera som hojtar ”Uh, va bra med folk som kan denna tekniken och fick ordning!”. Jag ser direkt att pappa ser extra stolt ut och vänder sig till de han kände i kön och säger ”Dä ä pôjken detta!” och blinkar mot mig.
Dä ä pôjken, det är det jag ofta fick höra. Det kunde vara som en presentation av mig ”Dä ä pôjken, Daniel” som betydde det här är min pojk Daniel. Eller så kunde det vara som en understrykning av det är min pojk Daniel som gjort eller gör detta, från en stolt fader.
Ska föräldrar pusha barn?
Det är i vissa läger en känslig fråga och jag är ingen som haft problem med detta. I min barndom blev inte jag pushad på något negativt sätt, men helt klart blev jag påhejad och uppmuntrad att göra vissa saker. Att jag blev lite pushad är jag bara tacksam över. För min del betydde det främst att jag lärde mig spela musikinstrument som solist och i diverse orkestrar och grupper. Min familj var inte så väldiga för idrott så det blev inget hockey- eller fotbollslag som tog så mycket tid för mig (förutom mina bröder som ju blev väldigt duktiga på basket). Jag var oavsett intresserad av sport så jag sysslade med det ganska mycket ändå, det blev tennis, utförsåkning, friidrott och bordtennis.
Min syn är att föräldrar behöver pusha sina barn. Kanske är svengelskan ”pusha” inte så bra ord, men samtidigt sammanfattar vad stötta, entusiasmera, vägleda, hjälpa eller andra ord inte riktigt får in en helhetsbeskrivning i.
Just i stridens hetta kanske 20–30 minuter musiklektion på nybörjarfiol per vecka samt lite träning där hemma, inte känns så kul? Det som däremot alla vet är att kunskap är ytterst lätt att bära med sig och att kunna spela ett instrument är något som man verkligen kan ha glädje av hela livet igenom. Det kan bli en livslång glädje inom folkmusik, det kan bli orkestrar, storband eller körsång och det kan i vuxen ålder bli enkla uppträdande på barnens skola eller på byfesten. En trevlig hobbykunskap helt enkelt.
Ska man jämföra med sport så är ju att kunna spela exempelvis fotboll, tennis eller golf också något som man kan ha mycket glädje av i hela livet. Fotboll kan man spela som motionär och ha kul, tennis kanske man vill ha som umgängessport eller ta fram på semesterresan och golf spelas över hela världen som en social grej.
Man kan plocka fram många andra hobbies som föräldrar kan pusha sina barn inom. Jag nöjer mig dock med musik och idrott här för nu.
Hur pushar man sina barn på ett bra sätt?
Det måste ju finnas någon som helst glädje för barnen att syssla med de aktiviteter som de har. Att redan i låg ålder försöka styra in barnen mot en hockey- eller tenniskarriär lär i mycket hög grad leda till besvikelser. Samtidigt krävs det mycket och ingen kan veta i förväg, vem som ska bli tennisproffs, hockeyproffs eller förste violinist i symfoniorkestern.
Allt är lek i början och ska så vara, men hur man än vänder på det blir sport till matcher och musik till uppträdanden. Man tränar inför något speciellt. Här tycker jag föräldrar har en viktig roll i att pusha barnen att fortsätta öva och träna. Inget tvång eller hårda ord, men en pushning varje dag om att hålla i gång. Om ett barn vid varje övningstillfälle tycker det är rena pesten eller att det är ångest för att åka till träningen, då är nog just denna aktivitet eller hobby inget att fortsätta med.
Det finns aktiviteter där det inte behövs någon träning emellan den veckovis träning som själva aktiviteten består av. Så är nog fallet med många delar inom idrott. Exempel är hockey, gymnastik, friidrott och annat där det inte direkt är enkelt att träna på egen hand. Jag tycker inte det är rimligt för barn att träna mellan träningarna heller. Barn ska röra på sig och inte sitta vid datorn hela tiden däremot, det är viktigt.
Idag har jag egna barn och de har många aktiviteter. Det är gymnastik, dans, teater och ridning. För dessa aktiviteter kan man knappast träna något mellan veckotillfällena. Frivilligt övar de på att hjula på gräsmattan förstås, men det är inte en utpekad träning på det sättet. De spelar dock också instrument och där försöker jag pusha.
Pappa Olle på besök i Frankrike och efter en tur till vårt bageri
När det gäller att lära sig ett instrument går det inte att låta bli att öva mellan de lärarledda lektionerna. Det tar för länge att lära sig hantera instrumentet, lära muskelminnet vad fingrarna ska sitta, lära sig musikteori med att läsa noter och sen lära sig nya låtar eller sånger. Detta gör att det kan verka extra tröstlöst i starten och då behövs föräldrarnas pushning och hjälp. Alla musiklektioner för att lära sig ett instrument som jag sett eller lett, så har de gått ut på att gå igenom vad som ska läras och sen förklara vad som ska övas på till nästa gång. Lite övning varje dag räcker, men det behöver bli till en vana med daglig övning.
Musikinstrument är extra svårt eftersom det oftast blir mycket roligare när man kommit över en platå. Jag tycker en tydlig sådan är då man kan börja vara med och spela i en orkester eller ett band.
Hur gjorde jag?
Som sagt så blev jag aldrig någon idrottskille även om jag gillade sport, däremot blev det ju mycket musik. Först veckolektioner på fiol och senare även piano. Man fick gå ifrån sin klass för 20 minuters lektion varje vecka så det var smidigt. Vi hade mycket bra musiklärare på Järvenskolan i Gunnarskog. Senare fick jag gå med i stråkorkester och ytterligare senare i en symfoniorkester i Arvika. En stråkkvartett startades på Kommunala Musikskolan i Arvika och där blev det även mitt första spelmanslag. I slutet av 80-talet startades också Gunnarskogs spelmanslag där jag var med.
Mina föräldrar tvingade mig inte men pushade på och såg till jag övade på mina fiolläxor. Utrymme och möjligheter sågs det till att det fanns där hemma. Det som tog mamma och pappas mesta tid var dock all körning. Det blev mycket bilåkande för att ta mig till alla de olika övningarna. I slutet av varje termin var det förstås avslutningsuppträdanden och det var vanligt med ett och annat läger också i mitten av terminerna. På somrarna ofta olika former av sommarkurser.
För min del var det aldrig trist att spela fiol. Jag skämdes lite för jag hade så fult fiolfordral, men det är allt. Fordralet är fortfarande det enda i hela världen jag sett som är klätt med brunt manchestertyg.
Båda mina yngre bröder spelade också, fiol respektive trumpet. Det sistnämnda instrumentet ger en något större utmaning för resterande familj då det ska övas där hemma. En nybörjare på trumpet varken kan eller vill spela tyst, så det var fullt blås så att säga. För brorsan på fiol fanns det nog aldrig en dröm att bli något inom violinyrket. Inför sitt bröllop ställde mamma en förtrolig fråga, ”kommer du ihåg någon dag i ditt liv då du varit riktigt lycklig?”. ”Ja”, sa brorsan, ”den dagen då jag fick sluta och spela fiol”.
”Dä ä pôjken som speler”
Farsan var alltid helt orädd. Han kunde gå fram och prata med vem som helst, ringa vem som helst eller erbjuda sig att hjälpa vem som helst. När vi var i London en gång såg han en lastbil som fått punktering och knallade direkt dit för att se om chauffören behövde hjälp. Farsan kunde knappt engelska, så samtalet var lite knaggligt men han gjorde sig ändå alltid förstådd och punkteringen löstes med hjulskifte.
På samma sätt blev det nu med mitt fiolspelande. Jag vet inte vid hur många hemmakalas, släktkalas och andra tillställningar där farsan sa till mig att alla ville höra mig spela fiol. Egentligen hade han inte frågat dem, utan han gick då tillbaka och sa att jag snart skulle spela för dem. Han var väldigt glad åt att jag spelade fiol. I början var jag som barn alltid är, ovetande om min nervositet, så jag spelade de enkla låtar jag kunde. Med åldern så kom nervositeten krypande och om han kom och frågade om jag kunde spela lite så ville jag helst öva lite före.
Pappa pushade på här, kanske lite väl hårt, för ärligt talat hade jag inte möjlighet att tacka nej till att spela. Samtidigt var det ju bra för mig, det är viktigt att våga uppträda och särskilt solo.
Mycket gammalt reportage i Nya Wermlands Tidningen – detta var före jag ens börjat spela fiol
Farsan var med i Tempelriddarorden i Arvika och på julfesten så var det givetvis jag som skulle spela fiol. Då var det ett ordnat program med en seriös publik så då hade jag övat rejält innan. Det gick bra och jag kommer ihåg orden jag hörde när farsan pratade med de andra ”Dä ä pöjken”. Alltså i betydelsen ”Det är min pojk Daniel som spelade”. Han var stolt att jag uppträdde men jag tror han själv också gärna ville höra av de andra att jag spelat bra.
Varje gång efter att jag uppträtt någonstans så berättade han om hur alla hade tyckt hur bra det var. Jag vet han överdrev detta för att jag skulle känna mig bra, men jag lärde mig genom åren att urskilja nyanserna för hur han sa det. Jag kunde höra när det verkligen varit riktigt bra.
Det var inget fel i detta, tvärtom. Jag tycker dock det är intressant att reflektera över det nu, så här många år senare. Jag tror också att hur det här görs från familj till familj kan vara väldigt olika.
På ett djupare plan kan man fundera om detta skapade behov av att prestera, men det ska jag be att få återkomma till.
Mycket skriverier och datakurs i Tväruds missionskyrka
Ingen har väl undgått att jag blev entreprenör. Jag har behållit musiken hela tiden, men mina drömmar om att bli världsbäst på fiol har jag nu börjat ge upp ( 😊 ). Entreprenörslivet ledde till mycket skriverier om mig, där nästan allt var positivt. Även detta ledde till en del stolthet från föräldrarna. Främst av pappa hade jag en helt ovärderlig hjälp med allt praktiskt i alla de butiker och kontorslokaler jag kom att ha. Jag tror han tyckte det var roligt och ville verkligen hjälpa till med allt han kunde och kunde han få visa något tidningsklipp eller ta med någon bekant till mitt kontor eller butik så fick man höra de bekanta orden ”Dä ä pôjken som har detta”.
Hade jag blivit som Patrik Sjöberg och klämt mig över 2,42 i höjdhopp, är jag säger på att farsan suttit på läktaren och sagt till stolskamraten att ”Dä ä pôjken som hoppa nu”.
Dä ä farsan dä där!
”Dä ä pôjken som har Hög-Data vet du”, kunde man få höra ibland. Då var det garanterat någon gubbe eller kärring som skulle ha hjälp med sin dator, men det kunde också innebära nya affärer eller som vid ett tillfälle då farsan tyckte att jag borde ordna en datorkurs för de som inte kan med datorer i Gunnarskog. Så så blev det, Hög-Data arrangerade en datorkurs (det var gratis förstås) för daglediga i Missionskyrkan i Tvärud. Det var ett härligt gäng legender som bänkade sig vid varsin dator inklusive min egen mormor Marianne Östegaard. Jag hade inte riktigt trott det, men IT-analfabeten nummer 1 tog sig också en plats längs bak. Till Thomas Borrenmo från Hög-Data som var lärare på kursen så kunde jag då säga ”Dä ä farsan dä där” och peka på pappa som satt hukad över en dator.
Datakurs i Tväruds Missionskyrka 2011
Ibland leder det till mer
Före den sista berättelsen som strax kommer, så vill jag bara understryka att min mamma också var bra även om det här fått handla mycket om farsan. Att jag gjorde läxor och klarade de flesta proven i skolan var tack vare min mammas eviga pushande och ansvarstagande om att skolgången var viktig. Här tror jag farsan inte drog ett enda strå till stacken faktiskt.
Åter till pappa Olle Höglund som engagerade sig i mycket och det ska nu handla om Hem- och Skolaföreningen i Gunnarskog där pappa var ordförande samt Cancerfonden. Vi är på 1986 nu och pappa är engagerad i en stor insamling av pengar till Cancerfonden och arrangerar därför med Hem- och Skolaföreningen flera så kallade trivselkvällar i Tvärud. Där fanns en nybyggd gympahall invid skolan och det ordnades ett digert program med underhållning, lotterier, servering med mera. Allt för att samla in pengar till Cancerfonden och Hem- och Skola.
Reportage i Arvika Nyheter 14 mars 1986 med pappa Olle och bröderna Fredrik och Karl
Farsan ville det skulle vara något med fiolspelande och förutom att jag spelade så visste han några andra också. Det var familjen Algesten där många spelade fiol, Sören Törnqvist som var svåger till pappa samt några fler fiolelever som mig. Alla dessa fiolspelare formerade en liten grupp som skulle försöka hitta några gemensamma låtar att spela på den första trivselkvällen. Låtarna blev folkmusiklåtar från Värmland och jag tror det var främst Sören som valde ut repertoaren. Noter distribuerades ut och det tränades. Sören såg till vi kunde samlas inne i Tväruds skola och öva där några kvällar. På trivselkvällen uppträdde vi och det blev stor succé.
Att vi delade scen med en (på riktigt) av de bästa violinisterna i världen professor Magnus Ericsson tycker jag säger lite om vilken nivå vi faktiskt hörde till. Magnus var en av min första fiollärare, han bor i Gunnarskog, var vid tiden konsertmästare vid Oslo Filharmoniker och är idag professor vid Ingesunds Musikhögskola.
Notis i tidningen om att det kom mycket folk på trivselkvällen i Tvärud, Gunnarskog
Alla vi som spelade tyckte det var väldigt kul och det ledde till inte mindre än att Gunnarskogs Spelmanslag bildades.
Vårt spelmanslag blev en viktig aktör inom folkmusiken i Värmland. Som mest var vi ett 40-tal medlemmar. Vi var ute och spelade ofta och gjorde även längre resor tillsammans med Gunnarskogs Folkdanslag. Bland annat var vi till Polen, Irland och England. Jag tror alla som var med uppskattade både att få spela och den samvaro vi hade som mycket trevlig.
Lokalt engagemang är vad som skapar tillväxt
Trivelskvällarna kom till genom lokalt engagemang men skapade tillväxt i bygden. Kanske inte just ekonomisk tillväxt som brukar vara den tillväxt vi pratar om nu för tiden, men tillväxt i att man blev stolt över sin egen hembygd.
Tillväxt kan också vara att ett spelmanslag bildas. Ur denna konstellation skapades sen fler andra spelgrupper och även professionella musiker. Spelmanslagets all uppmärksamhet gjorde att många ungdomar började spela där och vi fick även medlemmar från utanför Gunnarskog. Tillsammans med folkdanslaget gjordes mycket trevligt. Att ha trevlig är också en form av tillväxt. Tillväxt att få ett rikare liv. Konkret tillväxt blev det också då spelmanslaget arrangerade Gunnarskogs Spelmansstämma under flera år.
Delegationen ur Gunnarskogs Spelmanslag som reste till Polen. Här vid uppträdande i en gigantisk katedral
Jag var alltid nöjd med att vara pôjken
Idag skriver vi 27 oktober 2024 och jag har just kommit hem efter att ha varit och haft en lektion till en liten grupp franska nyckelharpsspelare. Vi träffas varje vecka och för mig är det dels kul att få några på lokalplanet att spela med, dels tycker jag det är häftigt att nyckelharpa är på frammarsch här i Frankrike. Det är nu lite tack vare mig att fler och fler skaffar sig nyckelharpor här och till sommaren ska jag ordna ett litet uppträdande för den är gruppen. Då blir det tillväxt igen!
Nu blir det kanske mina barn som säger ”Det är pappa som spelar” till sina kompisar när de ser mig stå på scenen på vårt torg här i byn. Det är nästan som då pappa sa ”Dä ä pôjken detta” och klappade mig på axeln inför några som undrade vem det var så duktig på att spela Trollens brudmarsch på fiol för ett par traktorkunder när hans nya verkstad var färdigbyggd i Ingersbyn.
/Daniel Höglund Werngren, 2024-10-27